Finansmarknadsministern säger i en intervju med Supermiljöbloggen att han undrar vilka signaler som oppositionspartierna egentligen vill skicka till omvärlden inför klimattoppmötet i Paris i december.
I går presenterade oppositionspartierna sina budgetmotioner. Supermiljöbloggen tog ett snack med finansmarknads- och konsumentminister Per Bolund (MP) för att höra hur han ser på regeringens eget budgetförslag, i jämförelse med allianspartiernas.
När regeringen presenterade sin budget förra månaden skrev Mikael Karlsson, ordförande för European Environmental Bureau, på Twitter att det här var "den största statliga miljöbudgeten i svensk historia". Om du själv fick ta en enda sak härifrån som du är extra nöjd med, vad skulle det vara?
- Eftersom 2015 är det stora klimatåret, när världens länder ska sätta sig ned och komma överens om vilken framtid, ja om vi ska ha någon framtid över huvud taget, så är jag väldigt nöjd med att Sverige är den största bidragsgivaren per capita vad gäller internationell klimatfinansiering till FN:s gröna fond. Vi har därigenom kunnat sätta press på andra länder att leverera. Här har Sverige faktiskt spelat en helt avgörande roll för att den här fonden skulle kunna komma igång och börja leverera. Det i sin tur tror jag kommer visa sig avgörande för att vi ska få ett klimatavtal i Paris i december.
Om man tittar på vad regeringen gör på hemmaplan, så nämnde du nyligen, på en dragning på Finansdepartementet som Supermiljöbloggen var inbjuden till, att det du hade sorg över i budgeten, det var reglerna kring biodrivmedel. Du sa även att Sverige hade vad man kunde kalla för "en beef med EU-kommissionen" om det här. Vad går den beefen ut på?
- Det här är ett området där vi tycker att EU-kommissionen inte bara är en bromskloss, utan att de snarast drar i helt fel riktning. Miljödirektoratet tycker visserligen att Sverige är en föregångare, men skatte- och konkurrensdirektoratet kämpar hela tiden emot och argumenterar för att Sverige ger en överkompensation till biodrivmedel och att det inte är förenlighet med EU:s statsstödsregler.
- Sverige håller ju inte med om det. Men vårt problem är att om vi går emot kommissionen och inte höjer den här skatten blir det de som fått kompensationen som blir återbetalningsskyldiga, det vill säga det drabbar företagen som vi tycker är miljöhjältar. Det är det dilemmat vi sitter fast i. Vi har valt att i det här läget, mot vår vilja, höja skatten på biodrivmedel. Men vi har samtidigt en väldigt intensiv diskussion med kommissionen där vi försöker se till att vi får de långsiktiga villkor som branschen behöver.
Om vi tar oppositionens motförslag, deras budgetmotioner som kom i går, så sa du på en pressträff att det här var "fyra nyanser av nedskärningar". Kan du utveckla det resonemanget?
- Dels vägrar de använda sig av de mest effektiva styrmedlen som forskningen pekar på behövs. Vi har använt oss av energiskatten just för att höja kostnaden av att köra på fossila bränslen. Det motsätter sig oppositionen. Det tycker jag är oseriöst. De pratar ofta om kostnadseffektivitet, men vill inte använda de mest kostnadseffektiva styrmedlen. En annan sak är att de har skurit ned kraftigt på viktiga klimatinvesteringssatsningar, tänkta att sätta igång processer på lokal nivå ute i landets kommuner. Sen vill de även skära ner väldigt kraftigt på biologisk mångfald. Världens länder kom överens i Nagoya om att skydda värdefull natur, men det löftet sviker alla oppositionspartier nu när de fullkomligt slaktar det stödet. Det är även häpnadsväckande att flera oppositionspartier skär ner på de internationella klimatinvesteringarna. Där undrar jag vilken signal man egentligen vill skicka till omvärlden inför Paris.
Supermiljöbloggen skrev tidigare i dag en artikel där vi jämförde oppositionspartiernas budgetar för miljö- och naturvård med regeringens. Centerpartiet, som säger sig vara alliansens gröna röst, har en avvikelse på nästan 1,9 miljarder kronor. Vad anser du om det?
- Det är en sådan kraftig nedskärning att det skulle få ödesdigra konsekvenser för miljöarbetet. Det räcker inte att bara prata, man måste också visa i konkret handling att man menar allvar.